Nu e det vår och det känns gräsligt! Solen belyser all äcklighet i världen, allt och alla som inte e värda att vara, som jag önskar kunde byta plats med Amin.
Jag har inte kommit närmre någon slags förlikning med tanken på att han aldrig mer kommer sitta brevid mig, ligga i min säng, sitta och begrava huvudet i sin munkjacka när det blev för jobbigt med känslorna. Kan inte förlika mig med tanken att jag aldrig kommer kunna säga allt det jag tyckte va för jobbigt, aldrig få höra honom säga det jag vet att vi båda kände, jag älskar dig.
Vägrar gå till psykologen och det gör saken klart inte bättre, går ut med Juicy och lyssnar på mina Aminlåtar och gråter en skvätt lite då och då. Kan inte kallas bearbetning men jag kan inte förmå mig själv att bearbeta. Vill inte bearbeta, vill att han inte ska va död! kan jag inte få det skiter jag i vad jag får, lämna det på trappen och gå bara...
Vissa dagar vill jag skölja ner 10 stesolid med en vinare, punda bra låtar och bara känna ut.
Hade det inte vat för Citalopram och sobril hade jag väl exploderat eller smält ihop till en liten pöl för längesen.
Och det faktum att jag har både hund och sambo som faktiskt förlitar sig på att jag hanterar min vardag någotsånär, stackars varelser...

Jag undrar så hur du har det framtids jag.
Önskar att klumpen i halsen har försvunnit.
Önskar jag kunde säga att jag ska göra allt för att du ska ha det bra, men kanske bara bränner fler broar...

xoxo