Lite funderingar jag hade igår kring det här med mitt framtidsjag, jag tänker på dig som en helt annan människa, som att jag kommer vara nån annan om typ 15 år.

Det får man väl iofs hoppas, jag mår ju inte toppen just nu, förra året va livets svåraste år på så många sätt och jag klarar fortfarande inte av att bara gå vidare.

2011 börjar med en graviditet som slutar i ett missfall som leder till ett par mycket destruktiva månader som sen övergick i nånslags förnekelse tills jag fick reda på att Amin hade dött, då gick allt åt helvete.

Jag går till graven ibland och pratar men jag vet inte ens vad han dog av. Vi kunde inte prata efter missfallet, han va arg och påverkad, jag va ledsen och påverkad och det hela slutade med ett hårt telefonsamtal och sen va han borta. Först Albi sen Amin, jag har aldrig känt mig så ensam i hela mitt liv, och då har jag ändå blivit övergiven av min mamma. Det här e tusen gånger värre, jag kan va min egen älskande förälder men jag kan aldrig va Amin.

Jag har en fin kille, hoppas du har honom kvar, framtidsjag, men det finns ändå nån i livet som berör en på ett speciellt sätt och det va Amin.

RIP 

Älskade Amin, du lever i mitt hjärta